När vi talar om digital säkerhet glömmer vi ofte en sak: Man kan inte patcha människor. Därför ska träningen ta avstamp i deras verklighet, så att digital säkerhet blir en del av kulturen – inte bara tekniken
I många organisationer finns det fortfarande en föreställning om att awareness handlar om att ge folk information. Men det räcker inte att veta att phishing existerar. Det viktiga är att kunna känna igen det i praktiken – mitt i en stressig vardag – och agera på det. Det är det vi menar när vi säger att det handlar om att tänka säkert.
Och det kräver träning. Inte test. Alltför ofta blir awareness en uppgift man ska klara. Ett quiz man ska ha 80 % rätt på. Men det är inte så människor lär sig. Vi lär oss genom upprepning, genom exempel, genom kontext och genom att våga fråga när vi är osäkra. Det handlar inte om att få folk att känna sig övervakade. Det handlar om att göra det tydligt vad de ska göra – och göra det enkelt att göra rätt.
Träna medarbetare i cybersäkerhet med utgångspunkt i deras vardag och beteende
När vi tränar människor i digital säkerhet ska vi inte behandla dem som risker vi måste kontrollera, utan som medspelare vi ska utbilda och rusta för att röra sig på ett säkrare sätt i det digitala landskapet. Och det gör vi genom att föra in deras verklighet i träningen.
- Vad ser de i sin inkorg?
- Vilka mejl känns trovärdiga?
- Vilka beslut fattar de snabbt för att de har bråttom – och var uppstår tvivlet?
Den typen av frågor är mycket viktigare än om de kan definiera begreppet social engineering.
Det handlar om att förankra trygghet, lärande och ansvar för deras digitala säkerhet, vilket i värsta fall kan få ödesdigra konsekvenser i "det verkliga livet". Den typen av trygghet som gör att folk vågar agera, vågar fråga, vågar erkänna misstag och lära sig av dem. För det kommer att ske misstag. Folk kommer att klicka. Men om man har byggt en kultur där det är okej att säga till, kan man hinna reagera innan det utvecklar sig. Så ja – vi kan inte patcha människor.
Men vi kan göra dem till en styrka och ett digitalt försvar. En sorts brandvägg om du vill. Något vi för övrigt har skrivit om här >>
I stället för att tänka: “Hur patchar vi människor?”, bör vi fråga: “Hur tränar vi dem till att navigera säkert?” Det är det som på allvar stärker er digitala säkerhet och skapar det beteende som gör skillnaden i praktiken.